Nu närmar vi oss två månader utanför Sveriges gränser och i skrivandets stund befinner vi oss i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Under de åtta veckor vi varit på resande fot har vi besökt Bali, Singapore, Borneo och nu är vi åter i en storstad. Kontrasterna har hela tiden varit ganska så stora då vi växlat mellan landsbygd och stadsmiljö samt dagar fyllda med aktiviteter och vardagar som lunkat på i maklig takt. Kanske är det dessa kontraster som gör livet spännande och kanske blir livet mer hållbart av variation och i balans mellan nya intryck och återhämtning? Ett är säkert och det är att vi andas med magen nu.
Innan vi åkte så trodde jag att vi skulle reflektera mer tillsammans och fundera på hur vi ville designa livet och tillvaron hemma i Sverige. Det har inte hänt och kanske är det lite för tidigt för det. Dock så har vissa saker blivit mer tydliga och kanske kommer än fler tankar och funderingar att framträda. Något som har blivit uppenbart är att vi egentligen inte är i behov av så mycket saker. Redan innan vi åkte så levde vi ett rätt så minimalistiskt liv men jag tror att vi kan skala ner det ännu mer. Det har också visat sig att det går att leva rätt så trångt men barnen har definitivt behov av att kunna gå undan och vara för sig själva. Deras behov av fritidsaktiviteter märks också och det är viktigt för dem att kunna vara i andra sammanhang än bara med familjen. Dock så tycker vi alla om att bara hänga hemma tillsammans, vi behöver inte hitta på aktiviteter precis hela tiden och det är skönt för alla att ibland dra ner på tempot.
Jag och Johan känner mer nu än tidigare att barnen inte kommer att vara med oss för evigt, det har på något sätt blivit mer uppenbart nu på vår resa. Om bara sex år fyller Douglas 18 och sedan är det inte lång tid kvar tills det bara blir vi två igen. Det får en att fundera lite över det boende vi ska ha när vi återvänder och det är ännu en aspekt att ta hänsyn till när vi designar om livet. Visst ska barnen tas med i alla kalkyler och deras uppväxt är självklart viktig för oss men de kommer ju inte alltid att finnas med oss på samma sätt som nu, det är ju liksom det som är meningen med att växa upp.
Och vart hamnar vi i allt detta? Jo, vi är på något sätt på gång i våra tankar och det har vi egentligen varit ända sedan vi tog beslutet att lämna Sverige. Men den friheten vi upplever nu har gjort att vi lever mer här och nu och inte i det som komma skall (vilket också var något vi ville åt). Visst börjar tankarna om framtiden att bubbla upp när vi tar oss tid att fundera men eftersom vi lever väldigt mycket i nuet gör det också lite svårare att tänka på framtiden. Men kanske det kommer att komma automatiskt om ett tag och om inte så får vi väl anstränga oss att tänka på livet efter detta även om det känns avlägset just nu.
One’s destination is never a place, but a new way of seeing things.
Efter en månad på Bali känns det underbart att få sätta fötterna i vårt kära Singapore. Det finns säkerligen många åsikter om denna stad men vi älskar den och detta är femte gången vi landar på Changi som flygplatsen här heter. Här nedan finner ni ett axplock med tips på vad man kan göra och vad man kan tänka på när man åker hit.
Vi har bott på många olika ställen i Singapore, både mer centralt närmare Orchard road och mer utanför citykärnan. Vi föredrar att bo där lokalbefolkning lever och Kallang är ett område vi verkligen fastnat för. Det ligger ca 15-20 minuter från flygplatsen och består av blandade byggnader och ett myllrande restaurangliv. Vi har fått det beskrivet för oss att Kallang är ett hippt område som har växt mycket och ändrat form de senaste åren vilket vi också ser. Numera finns här en sprudlande restaurangscen och ett lagom högljutt nattliv. Här finner man både högre hus för barnfamiljer och äldre färgglada trevåningshus med lokala små affärer, större shoppingcenter och mindre sådana, finare restauranger och små hål i väggen. Ju närmare citykärnan man kommer desto högre blir husen och i affärsområdena dominerar stålet och skyskraporna. Här tycket vi att det blir lite opersonligt att bo och priserna ökar också något, dock så har man ju närmare till de vanligaste turistattraktionerna och även till andra områden som Chinatown och Little India.
Lokaltrafiken i Singapore är underbart enkel att använda. Tyvärr är det lite långt till närmaste tunnelbana om man bor i Kallang (i skrivandets stund håller de på att bygga en station här, oklart när den blir färdig) men det går många bussar in mot city och det är bara att blippa sitt kort för att köpa en biljett. Du kan dock bara betala med Mastercard och alla barn över 90 cm i längd måste betala för en egen biljett och därmed även ha ett eget kort. Man kan köpa ett specifikt kort för lokaltrafiken som går att fylla på men det känns ju väldigt enkelt att bara ta sitt eget. Biljetten gäller sedan i 45 minuter och gäller på både buss och tåg. Glöm dock inte att blippa kortet när du kliver av bussen eller går ut från tunnelbanan, annars fortsätter biljetten att ticka. Busslinjerna och tabellerna hittar du i realtid med en enkel sökning i Google-maps och via telefonens GPS kan du ju också följa din färd och räkna ut när du ska hoppa av. Många av bussarna är dubbeldeckare och man får chans att verkligen se staden när man åker dessa. Tunnelbanan fungerar likadant med korten och är kanske ännu enklare att ta sig runt med bara man har en station i närheten. Annars är Taxi relativt billigt och enkelt och vi använde oss av appen Grab. Grab är Asiens svar på Uber och genom den kan du beställa nästan allt och just Taxi är enkelt att få tag i och det är skönt att alltid veta hur mycket resan kostar innan man påbörjar den.
Vad finns det då att göra i Singapore? Svaret är allt. Singapore är en modern storstad med en mycket blandad befolkning så rent kulturellt så finns här mycket att upptäcka. Staden är indelad i olika distrikt och i många av dem är majoriteten av befolkningen från annat land vilket gör att den nationens kulturella uttryck sätter din prägel i området. Det gäller alla aspekter såsom utbudet i affärer, restauranger och arkitektur. Att nyfiket vandra runt staden ger således stor utdelning. Så fort någon blir trött i benen så är det bara att boka en Grab som tar dig tillbaka till hotellet för en billig penning.
Gardens by the Bay är ett område som är mycket populärt både bland turister och lokalbefolkningen och på helgerna kan det bli mycket folk här. Denna uppbyggda trädgård med sina jätteträd i stål är lite av Singapores Central Park. Här hittar ni olika trädgårdar, en sjö att vandra runt och vattenlekplats för barnen (ta med badkläder) och även en äventyrsstig. Det finns lite restauranger här men mycket känns rätt så turistigt. Dock så kan man vandra ner till parkens hawkercenter Satay by the Bay om man vill ha lite mat. Det är lite hektiskt där men billigare än de andra ställena. I Gardens by the Bay kan du också betala inträde till ett av de magnifika botaniska växthusen – Flower Dome och Cloud Forest. Inträdet kostar cirka 140 kr så du får avgöra själv hur värt det är. Johan och Douglas har varit i ett och de tyckte det var häftigt. Jag och Ellen besökte istället den stora utställningen med kaktusar som var gratis och jättefin. På kvällen lyses hela trädgården upp och superträden bjuder på en häftig show med både musik och ljus. Den vara i cirka en kvart och även om det kanske känns lite turistigt så är det också lite speciellt. Andra ställen vi besökt är Singapore Botanic Garden, National Museum of Singapore, Universal Studios och stranden på Santosa Island. Alla dessa ställen lämpar sig väl för barn och lekplatser, restauranger, caféer och toaletter finner man lätt här då allt verkligen är bra uppstyrt.
Detta var bara lite kort med tips om Singapore och våra erfarenheter av staden. Singapore är en mycket bra hub för vidare resor i Asien och det är väl värt att ta några dagar i denna unika storstad. Det går dock inte att komma runt att Singapore är mycket dyrt och det känner man tyvärr av på nästan alla områden. Här kommer därför några tips på vad man kan göra för att dra ner på kostnaderna.
Man kan hitta prisvärda hotell bara man letar runt lite så gör det i god tid innan ni ska åka.
Om du ätit en rejäl frukost så kanske du inte behöver äta lunch. Om du behöver ett mål mitt på dagen så är tipset att köpa snabbnudlar. Antingen kan ni värma vatten på hotellrummet eller så går det att tillaga dem i vissa butiker.
Drick vatten direkt ur kranen, det är helt rent vatten i Singapore.
Middag intas billigast på ett Hawkercenter. Här finns många olika ställen att välja rätter från och priset är överkomligt. Dessa restauranger kontrolleras noga och vi har aldrig haft några problem med magen efter vi ätit där.
Parker och lekplatser är ju helt gratis att besöka och staden är bra på att förse besökarna med de faciliteter som kan behövas, exempelvis toaletter.
Blunda för kostnaden ibland och låt vissa saker få kosta.
The gladdest moment in human life, me thinks, is a departure into unknown lands.
Nu har vi varit borta från Sverige i fyra veckor och vi har varit utan ett hem något längre än så. Men rotlösa är vi inte för vi är ju tillsammans, vi finner vår grund hos varandra. Våra dagar nu flyter ihop – när var det egentligen vi åt på den där goda maten på den kinesiska restaurangen? Vi håller oss mycket här och nu och vi lever för idag. Vi spelar kort. Vi badar. Vi har skola. Vi äter glass. Vi tittar på film. Vi skrattar. Vi retas. Vi har tråkigt. Vi upplever. Vi andas. Vi är. Men självklart blickar vi även framåt mot det som komma skall. Bara det att våra kommande schemalagda aktiviteter är så mycket färre än vad de brukade vara vilket på ett sätt gör dem desto mer betydelsefulla.
Till viss del känns det dock som om vår resa är över nu eftersom den vanligtvis brukar vara det efter tre veckor. Kroppen är inställd på att ta sig härifrån och att åka från det onormalt varma klimatet hem till landet med de fyra årstiderna. Men åka hem ska vi inte trots en jämn solbränna och välfyllda batterier. Vårt äventyr fortsätter, våra liv som nomader fortsätter. Att få kropp och tanke att samarbeta i detta är inte alltid lätt och kanske är det nu som semesterkänslan tar slut och vår nya verkligheten får sin början.
Barnens första månad har varit en omställning, speciellt för Douglas. Eftersom tempot här i Kedungu har varit lågt i kombination med att det inte funnits så mycket att göra häromkring så har han stundvis haft väldigt tråkigt. Han har ett behov av att röra på sig mycket men det har liksom inte funnits aktiviteter i närheten som passar honom. Att bara promenera på vägar fulla med mopeder räcker liksom inte. Hans allra högsta önskan har varit att hitta en basketplan men antalet planer på Bali är få och de är ofta inte öppna för allmänheten. Till råga på allt så har den basketboll vi köpt gått sönder (kvalitén var sådär) så nu får han hålla tillgodo med att styrketräna kroppen på egen hand. Ellen å andra sidan har ju alltid varit sådan att hon tar dagen som den kommer och hon har överlag en väldigt positiv livssyn. Hon tycker att det varit kul att få bada varje dag och hon hänger gärna med oss vuxna. Men även hon säger att det inte funnits så mycket att göra här och därför har det varit lite tråkigt.
Imorgon styr vi så kosan mot Singapore, en stad med mycket puls och som vi tidigare besökt och som blivit en av våra favoritplatser. Men känslorna är blandade, nu är vi ju liksom hemma här i Kedungu och huset och djuren har blivit en del av oss. Vi kommer att sakna detta ställe trots att det ibland varit lite långtråkigt. Detta inlägg skrivs med regnet ösande ner och till synen av flygande drakar som av skurarna sakta singlar ner mot marken. Lugnet och pulsen, landet och storstan – kanske är det kontrasterna som behövs för att lättare få syn på livets färger.
Sedan en och en halv vecka befinner vi oss en bit väster om Denpasar men det är lite svårt att veta exakt vad byn heter eftersom de flesta områden kring Denpasar flyter ihop. Man vet inte riktigt vart alla samhällen börjar och vart de slutar. Ibland ser man en lite finare skylt med ett ortsnamn på eller så kan man få syn på en byggnad som påminner om ett kommunalhus men utöver det är det lite oklart vart exakt man befinner sig. Vi bor i alla fall ett par hus bort från huvudvägen som leder mot Canggu, Kuta och Denpasar. Denna väg är inte en motorväg utan mer som en landsväg där bilar, lastbilar och scootrar samsas och fordonen kommer som högst upp i en hastighet av 50 km/h. Trafiken är med andra ord ganska långsam även om den för en västerlänning verkar hetsig och kaosartad.
Vårt boende här består av ett hus på cirka 80 kvadratmeter där större delen består av en öppen planlösning mellan kök och vardagsrum. Vi finner även två sovrum med tillhörande badrum (placerade utomhus som sig bör på Bali) samt ett stort trädäck som löper runt hela huset. Väggarna ut mot trädäcket är vikbara vilket gör att vi lever lika mycket inomhus som utomhus. Villan står på en stor tomt där också ägarna bor. Husen är relativt väl avskilda från varandra med stora buskar och träd. Vi delar dock poolen med värdfamiljen men då de arbetar och går i skolan på vardagarna så är den i princip som vår egen. Värdfamiljen har även tre katter och två hundar som alla går fritt i trädgården under dagtid. Att ha vakthundar på tomten är mycket vanligt på Bali och de skäller så fort någon kommer in genom porten. En av katterna har blivit som vår egen och hon hänger bara med oss.
Cirka en kilometer från vårt hus finner vi havet och Kedungu Beach, en strand med svart sand och vilda vågor. Stranden älskas av surfare vilket tyvärr också betyder att det är för höga vågor för oss att bada i. Att havet skulle vara vildare på västra delen av ön visste vi men vi trodde det skulle gå att finna i alla fall en lugn vik för oss där vi kunde bada och snorkla. Så är dock inte fallet vilket är lite trist och detta gör att vi måste bada i poolen om vi vill svalka oss. Eftersom detta är vårt fjärde besök på ön (tredje för barnen) så är det faktist så att vi sett och upplevt det mesta man ”måste” se här, vi känner inte att det finns någonting speciellt vi behöver uppleva här denna gång. Det i kombination med att det tar 45 minuter med bil att ta sig till centrala Canggu gör att vi mest håller oss hemma.
Det känns som om dagarna flyter ihop med varandra och visst känns det lite långtråkigt ibland men samtidigt så var det precis det här vi ville komma åt. Vi ville kliva av det upplanerade livet som bara rullade på i full fart och där det saknades tid för både närvaro och reflektion. Det är ovant att helt plötsligt ha så mycket tid till förfogande, tid som vi kan välja att spendera hur vi vill. Man kan ju fråga sig om vi nyttjar den på bästa sätt just nu och det är nog för tidigt att svara på. Men när kroppen sakta får vakna på mornarna, när vi tar oss tid att att laga en god och hälsosam frukost, när familjen får samlas kring lärande och kunskap, när det stojas i poolen och ännu en bok lästs ut, när ens största bekymmer är hur man egentligen vinner i skitgubbe – då vet vi att vi är helt rätt där vi är här och nu.
Jobs fill your pocket, but adventures fill your soul.
När vi berättade för folk att vi skulle ta ett sabbatsår och åka iväg sa alla Vad spännande, vad modiga ni är! och i samma andetag kom sedan Men skolan då? Barnens skolgång berör onekligen och det känns som om det svenska skolsystemet sitter djupt rotad hos de allra flesta medborgarna. Skolgången är viktig, det går inte att förneka, men en skolgång kan te sig på olika sätt och lärande sker på många olika plan och även utanför klassrummets fyra väggar. De som känner mig vet att jag med åren blivit alltmer kritisk till den svenska skolan, det finns ingen tilltro till lärarna och deras arbete vilket ger mycket lite utrymme för kreativitet. Skolan har blivit ett kontrollorgan där alla ska pressas genom samma mall och passar man inte in så är det dig det är fel på och inte systemet. Man kan ju fråga sig vilka konsekvenser detta får för barnen och med dessa tankar så var våra barns skolgång inte en jättestor faktor i beslutet att åka iväg.
I Sverige har vi skolplikt, det vill säga att alla barn fysiskt ska vara närvarande i skolan under läsårets gång. I andra länder (som exempelvis Finland) råder istället läroplikt och då behöver barnen inte vara närvarande i skolan utan kan istället lära sig i sin hemmiljö. Att de finska barnen tagit till sig de kunskaper som behövs kontrolleras sedan av kommunerna. Vilket system som är bäst kan man diskutera men att vi i Sverige har skolplikt satte verkligen käppar i hjulen för oss och planerandet av vår resa. Kommunen du bor i är nämligen skyldig att se till att barnet fullföljer sin skolplikt vilket också betyder fysisk närvaro i skolan. Är barnet inte närvarande så kan frånvaron tillslut leda till en orosanmälan hos Socialtjänsten. Alla huvudmän och kommuner tolkar dock frånvaron olika och Solna kommun har hårda riktlinjer kring detta. Skolplikten upphör nämligen enligt lag om man stadigvarande befinner sig utomlands men hur lång tid stadigvarande är tolkas olika från kommun till kommun. I Göteborg kan man exempelvis anmäla utlandsvistelse för sina barn och är den längre en tre månader så upphör skolplikten att gälla. Solna kommun kräver dock att du ska kunna bevisa att du är utomlands genom exempelvis ett anställningskontrakt eller ett hyreskontrakt eller bevis på att barnen antagits till skola utomlands. Inget av detta kunde vi uppbringa eftersom vår vistelse är av annan typ, skolplikten skulle således gälla även om vi rent fysiskt inte befann oss inom Sveriges gränser. Att jag var lärare och skulle undervisa barnen spelar i detta sammanhang ingen som helst roll.
Det fanns således inget annat att göra än att skriva ut oss från Sverige. Det betyder att vi anmälde oss som utflyttade hos skatteverket från och med dagen vi lyfte från Arlanda. Två dagar efter vi landat på Bali kom anmälan åter till oss påskriven av en handläggare och våra skyldigheter och rättigheter gentemot Sverige minskade. Johan betalar fortfarande skatt på sin inkomst (dock mindre än tidigare) men vi har samtidigt inte rätt till det svenska försäkringssystemet förens den dagen vi återvänder och är inskrivna igen. Skolplikten upphörde också att gälla i och med vår emigrationvoch så fria som vi är nu har vi nog aldrig varit. Tid och frihet är två nyckelord som väl beskriver vårt nya liv.
Tillbaks till barnens skola. För visst går de i skolan, den ser bara inte likadan ut som tidigare. Vi kommer att försöka följa samma läsårstider som hemma med terminer och lov. Utefter timplanen, där den garanterade undervisningstiden i de olika ämnena står skrivna, har jag skapat två olika scheman som Ellen och Douglas läser efter. Här finns dock bara de teoretiska ämnena med och de praktiska och estetiska ämnena genomförs på andra tider och i andra sammanhang efter vart vi kommer att befinna oss. För att göra det lite lättare har böcker köpts in i alla ämnen. Nu för tiden finns många böcker digitalt så mängden material som tagits med har inte behövt bli så stor. Forskning har dock visat att uppgifter lösta med papper och penna gynnar inlärningen mer så därför har vi valt att inte gå helt digitalt.
Vi sitter således tillsammans under förmiddagen och gör de uppgifter som planerats upp. Man kan lugnt påstå att lärartätheten är mycket hög. Dock så är det inte helt lätt att undervisa en årskurs trea och en sexa samtidigt, de behöver olika typer av hjälp och stöttning, så för att underlätta så har skolämnena schemalagts samtidigt så långt som det är möjligt för då kan barnen ta hjälp av varandra. Så där sitter vi tillsammans under förmiddagarna och gör det vi ska, ibland tar det kortare tid och ibland lite längre, men vi kan redan nu konstatera att de kommer lära sig mycket mer på detta sätt jämfört med vad de skulle gjort hemma. Och när vi kommer hem till Sverige igen, vad händer då? Jo då hoppar barnen helt sonika in i den klass som de ska gå i, årskurs sju för Douglas och fyran för Ellen. Och fram tills dess är vi fria att spendera tiden på det sätt vi vill.
