När vi berättade för folk att vi skulle ta ett sabbatsår och åka iväg sa alla Vad spännande, vad modiga ni är! och i samma andetag kom sedan Men skolan då? Barnens skolgång berör onekligen och det känns som om det svenska skolsystemet sitter djupt rotad hos de allra flesta medborgarna. Skolgången är viktig, det går inte att förneka, men en skolgång kan te sig på olika sätt och lärande sker på många olika plan och även utanför klassrummets fyra väggar. De som känner mig vet att jag med åren blivit alltmer kritisk till den svenska skolan, det finns ingen tilltro till lärarna och deras arbete vilket ger mycket lite utrymme för kreativitet. Skolan har blivit ett kontrollorgan där alla ska pressas genom samma mall och passar man inte in så är det dig det är fel på och inte systemet. Man kan ju fråga sig vilka konsekvenser detta får för barnen och med dessa tankar så var våra barns skolgång inte en jättestor faktor i beslutet att åka iväg.
I Sverige har vi skolplikt, det vill säga att alla barn fysiskt ska vara närvarande i skolan under läsårets gång. I andra länder (som exempelvis Finland) råder istället läroplikt och då behöver barnen inte vara närvarande i skolan utan kan istället lära sig i sin hemmiljö. Att de finska barnen tagit till sig de kunskaper som behövs kontrolleras sedan av kommunerna. Vilket system som är bäst kan man diskutera men att vi i Sverige har skolplikt satte verkligen käppar i hjulen för oss och planerandet av vår resa. Kommunen du bor i är nämligen skyldig att se till att barnet fullföljer sin skolplikt vilket också betyder fysisk närvaro i skolan. Är barnet inte närvarande så kan frånvaron tillslut leda till en orosanmälan hos Socialtjänsten. Alla huvudmän och kommuner tolkar dock frånvaron olika och Solna kommun har hårda riktlinjer kring detta. Skolplikten upphör nämligen enligt lag om man stadigvarande befinner sig utomlands men hur lång tid stadigvarande är tolkas olika från kommun till kommun. I Göteborg kan man exempelvis anmäla utlandsvistelse för sina barn och är den längre en tre månader så upphör skolplikten att gälla. Solna kommun kräver dock att du ska kunna bevisa att du är utomlands genom exempelvis ett anställningskontrakt eller ett hyreskontrakt eller bevis på att barnen antagits till skola utomlands. Inget av detta kunde vi uppbringa eftersom vår vistelse är av annan typ, skolplikten skulle således gälla även om vi rent fysiskt inte befann oss inom Sveriges gränser. Att jag var lärare och skulle undervisa barnen spelar i detta sammanhang ingen som helst roll.
Det fanns således inget annat att göra än att skriva ut oss från Sverige. Det betyder att vi anmälde oss som utflyttade hos skatteverket från och med dagen vi lyfte från Arlanda. Två dagar efter vi landat på Bali kom anmälan åter till oss påskriven av en handläggare och våra skyldigheter och rättigheter gentemot Sverige minskade. Johan betalar fortfarande skatt på sin inkomst (dock mindre än tidigare) men vi har samtidigt inte rätt till det svenska försäkringssystemet förens den dagen vi återvänder och är inskrivna igen. Skolplikten upphörde också att gälla i och med vår emigrationvoch så fria som vi är nu har vi nog aldrig varit. Tid och frihet är två nyckelord som väl beskriver vårt nya liv.
Tillbaks till barnens skola. För visst går de i skolan, den ser bara inte likadan ut som tidigare. Vi kommer att försöka följa samma läsårstider som hemma med terminer och lov. Utefter timplanen, där den garanterade undervisningstiden i de olika ämnena står skrivna, har jag skapat två olika scheman som Ellen och Douglas läser efter. Här finns dock bara de teoretiska ämnena med och de praktiska och estetiska ämnena genomförs på andra tider och i andra sammanhang efter vart vi kommer att befinna oss. För att göra det lite lättare har böcker köpts in i alla ämnen. Nu för tiden finns många böcker digitalt så mängden material som tagits med har inte behövt bli så stor. Forskning har dock visat att uppgifter lösta med papper och penna gynnar inlärningen mer så därför har vi valt att inte gå helt digitalt.
Vi sitter således tillsammans under förmiddagen och gör de uppgifter som planerats upp. Man kan lugnt påstå att lärartätheten är mycket hög. Dock så är det inte helt lätt att undervisa en årskurs trea och en sexa samtidigt, de behöver olika typer av hjälp och stöttning, så för att underlätta så har skolämnena schemalagts samtidigt så långt som det är möjligt för då kan barnen ta hjälp av varandra. Så där sitter vi tillsammans under förmiddagarna och gör det vi ska, ibland tar det kortare tid och ibland lite längre, men vi kan redan nu konstatera att de kommer lära sig mycket mer på detta sätt jämfört med vad de skulle gjort hemma. Och när vi kommer hem till Sverige igen, vad händer då? Jo då hoppar barnen helt sonika in i den klass som de ska gå i, årskurs sju för Douglas och fyran för Ellen. Och fram tills dess är vi fria att spendera tiden på det sätt vi vill.
All you need to know is that it’s possible.
Wolf, an Appalachian Trail Hiker