Författare: therese

Då var vår första vecka på Bali avklarad och den spenderades i Sanur som ligger precis vid havet öster om Denpasar. Denpasar är ”huvudstaden” på Bali och består av många olika delar där Kuta kanske är den mest kända delen av staden och dit många åker för att surfa och festa. Vi har bott i Sanur tidigare och tyckt om stället då det inte riktigt är lika många turister här och där befolkningen är en blandning mellan indoneser och inflyttade utlänningar. Här kan man både välja på att leva lite enklare eller lyxa till det. Huvudgatan här är packad med små affärer och restauranger men bara ett kvarter upp från den så lägger sig lugnet och man kan lätt strosa runt på de små gatorna i villaområdet.

Går man söderut från huvudgatan så kommer man till havet men det är inte lätt att hitta de få gator som leder ner dit då det finns stora hotellkomplex man måste ta sig runt. Väl nere vid stranden så finns en mycket trevlig strandpromenad och som bara bitvis är kantad med ettriga försäljare. Stranden är tillgänglig för alla och här samsas lokalbor, fiskare och turister. Finast strand hittar man utanför lyxhotellet Hayatt där inga båtar ankrar och där hotellet också rensar stranden från tång. Havsnivån ändras under dagen och det kan vara mycket stor skillnad mellan ebb och flod. Havet beter sig olika beroende på tidvattnet men rent generellt så är det mycket tryggt att bada här för både för stora och små. Här hittar man även flera restauranger och caféer i olika prisnivåer och du kan välja mellan allt från skaldjur och italiensk gelato till en genuin Nasi Goreng serverad med en kall Bintang direkt på stranden.

Här i Sanur har vi valt att bo i en mindre villa med en privat pool. Villan tillhör ett hotell så vi bjuds på god frukost varje morgon. Under veckan har vi försökt ställa om oss rent tidsmässigt då Bali ligger 6 timmar före Sverige. Trots att man brukar säga att man ställer om sig en 1 timma per dag så verkar inte det gälla under sommarlovet då tiderna rent generellt är lite skeva. Vi försöker dock vakna runt klockan nio och läggdags för barnen sker väl som senast vid elva och kanske det är okej för vi har ju inget schema att följa (vilket också är lite av poängen med denna resa). Dagarna har mest bestått av badande i pool och hav samt slappande. Johan har dock fått jobba på som vanligt. I alla fall mer eller mindre. Inga sevärdheter har besökts alls, något vi heller inte känt ett behov av att göra, utan tiden har enbart gått till att acklimatisera oss. Lunch har vi ätit både ute och hemma, vi har handlat hem lite nudelsoppa och bröd som räckt väl för att mätta oss. Middagarna har bestått av både indonesisk mat på mindre ställen blandat med vanliga västerländska rätter. Våra magar har definitivt reagerat på omställningen så därför har det varit skönt att även få i sig mat som vi är mer vana vid.

Efter denna vecka i Sanur byter vi boende igen och nu kommer vi bo väster om Denpasar i ett villaområde strax norr om Canggu. Vår förhoppning är att detta ställe är lite mindre turistigt och att det är lättare att få till lite mer rutiner. För även om vi tagit paus från det vanliga livet så kommer vi behöva lite struktur för att få både jobb och skola att gå ihop. De rutiner vi skapar nu är det också troligt att vi håller fast vid under resten av tiden vi reser. Det är spännande veckor vi har framför oss och det känns skönt att ha fått en veckas ren semester i fina Sanur.

Find what gives you joy and go there.

Jan Philips

Den sista veckan i Sverige var på många sätt också den mest hektiska. Kanske inte i antal saker att göra men vi hade fullt upp att hantera alla de känslor som ploppade upp – dels den konstanta stressen i att planera för vår kommande frånvaro men även en gnutta oro för om vi verkligen har tagit rätt beslut. Vi var också upprymda och förväntansfulla att få återvända till en av våra favoritplatser men såklart också ledsamma över att inte få träffa alla våra nära och kära under en lång tid. Det är inte förens man är på väg bort som man inser hur många det finns som betyder så mycket.

Barnen träffade sina vänner in i det sista och släktträffarna avlöste varandra under veckan. Vi fick bo hos Johans föräldrar i Täby efter det att vi lämnat lägenheten vilket gjorde att vi kunde spendera mycket tid ihop. Vi sa ett speciellt hej då till Johans farmor som ör över 90 år gammal och det gick inte att undgå tanken att detta kunde vara sista gången vi sågs. Barnen sa hej då till mormor och ett par tårar fälldes under det sista avskedet vid pendeltåget. Besök på Gröna Lund med bästa familjen Svensson hanns också med och även där tårades ögonen vid avskedet. Under våren hade planer på ett större farväl funnits, vi tänkte att vi kanske skulle bjuda in till en sista fest i lägenheten. Dock så insåg vi att orken inte riktigt fanns och i kombination med semestertider lade vi ner de planerna. Vi ville heller inte göra en allt för stor grej av det hela – detta ska inte vara ett hej då för alltid utan vi tar bara en paus. Men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden, därför betyder dessa avsked oavsiktligen också någonting mer.

Klockan 14:35 måndagen den 8 augusti lyfte vi från Arlanda flygplats. Under förmiddagen hade ungarnas väskor packats och det allra sista i de vuxnas väskor hade lagts till. En snabb tripp till apoteket hanns med men annars så tänkte vi att ”det vi har glömt det har vi glömt”. En ryggsäck var och varsitt handbagage, det var det vi fick ha med oss och det räckte gott och väl. Tillsammans vägde våra ryggsäckar 44 kg, den tyngsta på 16 kg och den lättaste på 8 kg. Avslöjar inte vems som var tyngst men den innehåll också barnens skolböcker och kanske snäppet mer kläder än vad som fanns i de andra väskorna 🙂 Efter en flygresa på 11 timmar landade vi i Bangkok och det var skönt att ta en bensträckare på ett par timmar innan nästa flyg till Denpassar. Denna gång flög vi bara 4 timmar och jag tror att alla somnade direkt efter flygplansmaten serverades.

Tisdag 9 augusti, klockan 13:30 lokal tid, landade vi på Bali och det var ett kärt återseende. Vi vuxna kände igen oss redan vid landningen och barnen kom ihåg vänthallen på flygplatsen. Vi kom också ihåg hur långa köer det kunde vara för att komma in i landet så vi skyndade oss för att ställa oss i kö vilka sammantaget blev tre: en för koll av vaccination, en för visum och en för immigration. Vår kvickhet tidigare lönade sig dock inte eftersom våra väskor i princip lades upp allra sist på bagagebandet. Vi slapp dock att få våra väskor kontrollerade i tullen och gå kunde direkt ut i den underbara bara värmen och till chauffören som skulle ta oss till vårt hotellet i Sanur. I vanliga fall förespråkar vi att inte åka tillbaka till samma plats man en gång varit på men just nu känns det underbart att bara få andas ut och få vila den första veckan på vårt äventyr.

Travel opens your heart, broadens your mind and fills your life with stories to tell.

Paula Bendfeldt

Ibland händer saker som gör att man måste pausa det liv man lever. Det kan bero på oförutsedda händelser som tvingar en att stanna upp i livet eller så tar man ett högst medvetet beslutat att bara andas och finnas här och nu. Den paus som vi tar nu kommer av att vi aktivt valt att avveckla det liv vi lever här, ett mycket gott liv men ett inrutat sådant utan den typ av frihet vi längtar efter. Så vad hände efter det att vi beslutat oss för att åka iväg?

Förra hösten växte beslutet fram – vi ville ta chansen att åka iväg hela familjen och leva ett sådant liv som vi under många år längtat efter. Det var nu eller aldrig. Att ta själva beslutet var egentligen inte så svårt förutom att det tagit många år till att på riktigt våga säga ”Nu drar vi”. Finansiering av resan var nästa fråga och huvudfunderingen var huruvida vi skulle behålla vårt boende eller inte. Men eftersom vi ändå gick i flyttankar men inte var helt på det klara med vart vi skulle bo efter lägenheten i Bergshamra väcktes tanken på att helt släppa taget om livet här hemma. Tänk att sälja nästan allt och bara behålla det som verkligen betyder något – det var precis det vi gjorde!

Efter julledigheten bad Therese om ett års tjänstledigt från sitt jobb, något som beviljades med ett löfte om att återvända. Även mäklare kontaktades och efter ett första möte insåg vi att lägenheten måste ut på försäljning nu om vi skulle hinna med den tidsplan vi tänkt oss. Ett par hektiska månader följde med rensning och styling av våra 104 kvadrat och i början av mars efter två nervösa dagar med budgivning hade vi en köpare. I och med att vi skulle bli bostadslösa 1 augusti var kanske det största hindret avvärjt – nu fanns det ingenting som rent fysiskt band oss fast till en plats.

Våra övriga åtaganden här i Sverige behövde också avvecklas. Johan avsade sig sin plats i bostadsrättsföreningens styrelsen och Therese meddelade IFK Bergshamra att hon inte skulle vara kvar och att rollen som styrelseledamot, lagledare och tränare för Ellens lag skulle behöva tas över av andra. Barnens aktiviteter har ju ett naturligt avslut i samband med sommarlovet men dessa skulle likväl sägas upp. Men framför allt skulle släkt och vänner informeras om vårt beslut om att lämna Sverige och dessa samtal måste nu i efterhand ses som både glada och nervösa att ha men även till viss del sorgliga.

Vi insåg ganska så snabbt att denna sommar inte skulle bli en vanlig sommar såsom vi brukar ha det. Från och med 1 juli hyrde vi ett förråd och ganska snabbt påbörjades andra omgången med resning – vad skulle vi spara, vad skulle vi ta med oss på resan och vad skulle slängas. En av Johans vänner erbjöd sig att under året ta hand om Pippi och hon lämnades där i mitten av juli innan flyttkaoset blev än värre. I slutändan fick vi nästan plats med allt vi äger i ett 6,5 kvadratmeter stort förråd.

Sammanfattningsvis kan vi säga att hela 2022 bestått i att planera och genomföra en avveckling av vårt liv i Sverige. Och nu står vi här med fyra fullpackade ryggsäckar redo att genomföra det beslut vi tog för åtta månader sedan.

Life begins at the end of your comfort zone.

Naele Donald Walsh

Varmt välkommen till vår resa med avgång 8 augusti klockan 14:15 och välkommen till denna lilla blogg där vi dokumenterar äventyret. Resan mot ett annat liv började egentligen för länge sedan då vi länge har funderat på vilken typ av liv vi vill ha, vad vi ska prioritera och hur dygnets timmar ska spenderas. Resandet har alltid funnits som en röd tråd i våra liv, som unga innan barnen kom och även efter. Som familj har vi rest mycket, både ensamma och med andra, det är något som vi valt att prioritera i vårt liv. Resan vi startar nu är på ett sätt någonting helt annat men på samma sätt inte. Ryggsäckarna ska packas som vanligt, passen ska läggas på rätt ställe och barnens skolböcker ska med – ända skillnaden är att vi inte vet exakt vart vi ska och när vi kommer hem igen.

I många år har vi sagt vad skönt det vore att lämna allt och bara sticka ut i världen eller att bara stanna kvar utomlands där vi befunnit oss. Exakta platsen har aldrig haft så stor betydelse, det har varit frihetskänslan vi velat åt. Men åren har gått och livets schema har blivit mer och mer inrutat med jobb, skola, aktiviteter, vänner och annat. Saker som självklart varit roliga men likväl behövts planeras in. Vi hade under en tid också känt att det vore dags för ett större boende och hur mycket vi än trivdes i Bergshamra så hade tankarna på att köpa ett hus börjat ta form. Vi visste dock inte vart vi ville bo och det vet vi fortfarande inte. Frågan var om man kunde göra allt det vi som en flerstegsraket? Det var dags att designa om livet.

Under förra hösten pratade vi fram och tillbaka om hur det vore att bara åka från Sverige och barnen involverades i dessa tankar. Douglas var den som var mest tveksam men har under tidens gång ändrat inställning. Att ta ett sabbatsår har varit ett beslut av oss vuxna och det ger sjävklart också konsekvenser för barnen. På ett sätt påverkas deras liv mer än våra men i långa loppet, både för dem personligen och för oss som familj, så är detta äventyr en chans att utvecklas på ett sätt som inte vore möjligt om vi stannat hemma. Att få prova på att leva fritt med ett mindre inrutat liv kanske ger oss en chans att fundera på exakt hur vi vill spendera den tid vi har här på jorden. För vi har liksom bara ett liv, det är ju det som är själva grejen.

5 dagar, 3 timmar och 57 minuter