Nu har vi snart varit borta i fyra månader och jag vet inte om det räknas som lång tid eller inte. Är det kanske konstigt att hänga upp sig på en sådan tidsangivelse, tiden är ju oavsett vad vi fyller den med. För mig personligen så känns det dock som en lång tid och kanske den är det också för att förändringen vi gjort är så påtaglig.
Något jag visste att jag skulle ha svårigheter med på vår resa är den del som är oplanerad, det vill säga att veta vart vi ska efter den destinationen vi är på just nu eller vart vi kommer att vara om två månader. Jag har alltid gillat att veta vad som ska hända om när men nu gör vi ju ett försök att leva mer fritt utan planer och jag måste tyvärr erkänna att det går sådär med det. Fram tills nu så har jag, kanske också lite hemligt, haft en plan i huvudet hur och vart vi skulle åka och till viss del finns den fortfarande kvar. Men nu så har jag drabbats av en del hemlängtan och det ruckar på precis allt.
Hemlängtan – den har ju barnen haft till och från men också kommit över. Kanske är det så att de är bättre på att ha kontakt med hemmet än vad vi vuxna är vilket också kan mildra symptomen lite. Men min hemlängtan gäller inte bara längtan efter familj, vänner och det svenska. Jag längtar också efter att få bygga upp ett hem, köpa en plats som är vår och börja planera för framtiden. Jag har svårt med att vara här och nu. Jag hittar liksom inte en inre ro på det sätt som jag trodde jag skulle göra om vi väl skalade bort och rensade i våra liv. Insikten som jag kanske börjar skönja är att jag når mitt varande bäst är när jag hittar lugnet i hemmet och i familjen. I hemmets trygga vrå, i det som vi byggt upp tillsammans, där kan jag verkligen njuta när jag tillagar en middag till familjen eller bjuder in till fest. Eller vaknar med kaffe på sängen. Eller genomför ett projekt för att inreda det hem såsom vi vill ha det. Eller planerar för att åka skidor. Eller hejar på en fotbollsmatch.
Vad har jag då lärt mig hitintills? Jo, att det schema vi tidigare haft hemma har varit ohållbart. Den tid som jag har behövt för att kunna vara närvarande har inte funnits, vi har sprungit mellan än det ena och än det andra. Det är något som vi verkligen ska ändra på när vi kommer hem. Att bo nära är viktigt, att barnen ska kunna ta sig runt själva, att inte känna sig tvungen att ställa upp på precis allt, att vårda sin egna tid och sitt eget mående. Familjen är det som räknas, det är verkligen något som blivit tydligt nu. Barnen har hittat tillbaka till varandra igen och jag och Johan ser varandra mer och på ett annat sätt nu.
Men min egen ångest är svårare att hantera och jag vet inte vad den egentligen bottnar i. Jag gör ett försök med medveten närvaro och djupandning varje kväll men samtidigt vill jag inte grotta ner mig för mycket i det dåliga. För det är ju så bra också, vi är ju på värsta resan och har en väldigt speciell upplevelse hela familjen tillsammans. Ibland måste man ju bara flyta med, synd bara att det ska vara så svårt.
A ship in a harbor is safe, but it is not what ships are built for.
John A Shedd