Nu har vi varit borta från Sverige i fyra veckor och vi har varit utan ett hem något längre än så. Men rotlösa är vi inte för vi är ju tillsammans, vi finner vår grund hos varandra. Våra dagar nu flyter ihop – när var det egentligen vi åt på den där goda maten på den kinesiska restaurangen? Vi håller oss mycket här och nu och vi lever för idag. Vi spelar kort. Vi badar. Vi har skola. Vi äter glass. Vi tittar på film. Vi skrattar. Vi retas. Vi har tråkigt. Vi upplever. Vi andas. Vi är. Men självklart blickar vi även framåt mot det som komma skall. Bara det att våra kommande schemalagda aktiviteter är så mycket färre än vad de brukade vara vilket på ett sätt gör dem desto mer betydelsefulla.
Till viss del känns det dock som om vår resa är över nu eftersom den vanligtvis brukar vara det efter tre veckor. Kroppen är inställd på att ta sig härifrån och att åka från det onormalt varma klimatet hem till landet med de fyra årstiderna. Men åka hem ska vi inte trots en jämn solbränna och välfyllda batterier. Vårt äventyr fortsätter, våra liv som nomader fortsätter. Att få kropp och tanke att samarbeta i detta är inte alltid lätt och kanske är det nu som semesterkänslan tar slut och vår nya verkligheten får sin början.
Barnens första månad har varit en omställning, speciellt för Douglas. Eftersom tempot här i Kedungu har varit lågt i kombination med att det inte funnits så mycket att göra häromkring så har han stundvis haft väldigt tråkigt. Han har ett behov av att röra på sig mycket men det har liksom inte funnits aktiviteter i närheten som passar honom. Att bara promenera på vägar fulla med mopeder räcker liksom inte. Hans allra högsta önskan har varit att hitta en basketplan men antalet planer på Bali är få och de är ofta inte öppna för allmänheten. Till råga på allt så har den basketboll vi köpt gått sönder (kvalitén var sådär) så nu får han hålla tillgodo med att styrketräna kroppen på egen hand. Ellen å andra sidan har ju alltid varit sådan att hon tar dagen som den kommer och hon har överlag en väldigt positiv livssyn. Hon tycker att det varit kul att få bada varje dag och hon hänger gärna med oss vuxna. Men även hon säger att det inte funnits så mycket att göra här och därför har det varit lite tråkigt.
Imorgon styr vi så kosan mot Singapore, en stad med mycket puls och som vi tidigare besökt och som blivit en av våra favoritplatser. Men känslorna är blandade, nu är vi ju liksom hemma här i Kedungu och huset och djuren har blivit en del av oss. Vi kommer att sakna detta ställe trots att det ibland varit lite långtråkigt. Detta inlägg skrivs med regnet ösande ner och till synen av flygande drakar som av skurarna sakta singlar ner mot marken. Lugnet och pulsen, landet och storstan – kanske är det kontrasterna som behövs för att lättare få syn på livets färger.
Live life with no excuses, travel with no regret.
Oscar Wilde