Månad: augusti 2022

Sedan en och en halv vecka befinner vi oss en bit väster om Denpasar men det är lite svårt att veta exakt vad byn heter eftersom de flesta områden kring Denpasar flyter ihop. Man vet inte riktigt vart alla samhällen börjar och vart de slutar. Ibland ser man en lite finare skylt med ett ortsnamn på eller så kan man få syn på en byggnad som påminner om ett kommunalhus men utöver det är det lite oklart vart exakt man befinner sig. Vi bor i alla fall ett par hus bort från huvudvägen som leder mot Canggu, Kuta och Denpasar. Denna väg är inte en motorväg utan mer som en landsväg där bilar, lastbilar och scootrar samsas och fordonen kommer som högst upp i en hastighet av 50 km/h. Trafiken är med andra ord ganska långsam även om den för en västerlänning verkar hetsig och kaosartad.

Vårt boende här består av ett hus på cirka 80 kvadratmeter där större delen består av en öppen planlösning mellan kök och vardagsrum. Vi finner även två sovrum med tillhörande badrum (placerade utomhus som sig bör på Bali) samt ett stort trädäck som löper runt hela huset. Väggarna ut mot trädäcket är vikbara vilket gör att vi lever lika mycket inomhus som utomhus. Villan står på en stor tomt där också ägarna bor. Husen är relativt väl avskilda från varandra med stora buskar och träd. Vi delar dock poolen med värdfamiljen men då de arbetar och går i skolan på vardagarna så är den i princip som vår egen. Värdfamiljen har även tre katter och två hundar som alla går fritt i trädgården under dagtid. Att ha vakthundar på tomten är mycket vanligt på Bali och de skäller så fort någon kommer in genom porten. En av katterna har blivit som vår egen och hon hänger bara med oss.

Cirka en kilometer från vårt hus finner vi havet och Kedungu Beach, en strand med svart sand och vilda vågor. Stranden älskas av surfare vilket tyvärr också betyder att det är för höga vågor för oss att bada i. Att havet skulle vara vildare på västra delen av ön visste vi men vi trodde det skulle gå att finna i alla fall en lugn vik för oss där vi kunde bada och snorkla. Så är dock inte fallet vilket är lite trist och detta gör att vi måste bada i poolen om vi vill svalka oss. Eftersom detta är vårt fjärde besök på ön (tredje för barnen) så är det faktist så att vi sett och upplevt det mesta man ”måste” se här, vi känner inte att det finns någonting speciellt vi behöver uppleva här denna gång. Det i kombination med att det tar 45 minuter med bil att ta sig till centrala Canggu gör att vi mest håller oss hemma.

Det känns som om dagarna flyter ihop med varandra och visst känns det lite långtråkigt ibland men samtidigt så var det precis det här vi ville komma åt. Vi ville kliva av det upplanerade livet som bara rullade på i full fart och där det saknades tid för både närvaro och reflektion. Det är ovant att helt plötsligt ha så mycket tid till förfogande, tid som vi kan välja att spendera hur vi vill. Man kan ju fråga sig om vi nyttjar den på bästa sätt just nu och det är nog för tidigt att svara på. Men när kroppen sakta får vakna på mornarna, när vi tar oss tid att att laga en god och hälsosam frukost, när familjen får samlas kring lärande och kunskap, när det stojas i poolen och ännu en bok lästs ut, när ens största bekymmer är hur man egentligen vinner i skitgubbe – då vet vi att vi är helt rätt där vi är här och nu.

Jobs fill your pocket, but adventures fill your soul.

Jamie Lynn Beatty

När vi berättade för folk att vi skulle ta ett sabbatsår och åka iväg sa alla Vad spännande, vad modiga ni är! och i samma andetag kom sedan Men skolan då? Barnens skolgång berör onekligen och det känns som om det svenska skolsystemet sitter djupt rotad hos de allra flesta medborgarna. Skolgången är viktig, det går inte att förneka, men en skolgång kan te sig på olika sätt och lärande sker på många olika plan och även utanför klassrummets fyra väggar. De som känner mig vet att jag med åren blivit alltmer kritisk till den svenska skolan, det finns ingen tilltro till lärarna och deras arbete vilket ger mycket lite utrymme för kreativitet. Skolan har blivit ett kontrollorgan där alla ska pressas genom samma mall och passar man inte in så är det dig det är fel på och inte systemet. Man kan ju fråga sig vilka konsekvenser detta får för barnen och med dessa tankar så var våra barns skolgång inte en jättestor faktor i beslutet att åka iväg.

I Sverige har vi skolplikt, det vill säga att alla barn fysiskt ska vara närvarande i skolan under läsårets gång. I andra länder (som exempelvis Finland) råder istället läroplikt och då behöver barnen inte vara närvarande i skolan utan kan istället lära sig i sin hemmiljö. Att de finska barnen tagit till sig de kunskaper som behövs kontrolleras sedan av kommunerna. Vilket system som är bäst kan man diskutera men att vi i Sverige har skolplikt satte verkligen käppar i hjulen för oss och planerandet av vår resa. Kommunen du bor i är nämligen skyldig att se till att barnet fullföljer sin skolplikt vilket också betyder fysisk närvaro i skolan. Är barnet inte närvarande så kan frånvaron tillslut leda till en orosanmälan hos Socialtjänsten. Alla huvudmän och kommuner tolkar dock frånvaron olika och Solna kommun har hårda riktlinjer kring detta. Skolplikten upphör nämligen enligt lag om man stadigvarande befinner sig utomlands men hur lång tid stadigvarande är tolkas olika från kommun till kommun. I Göteborg kan man exempelvis anmäla utlandsvistelse för sina barn och är den längre en tre månader så upphör skolplikten att gälla. Solna kommun kräver dock att du ska kunna bevisa att du är utomlands genom exempelvis ett anställningskontrakt eller ett hyreskontrakt eller bevis på att barnen antagits till skola utomlands. Inget av detta kunde vi uppbringa eftersom vår vistelse är av annan typ, skolplikten skulle således gälla även om vi rent fysiskt inte befann oss inom Sveriges gränser. Att jag var lärare och skulle undervisa barnen spelar i detta sammanhang ingen som helst roll.

Det fanns således inget annat att göra än att skriva ut oss från Sverige. Det betyder att vi anmälde oss som utflyttade hos skatteverket från och med dagen vi lyfte från Arlanda. Två dagar efter vi landat på Bali kom anmälan åter till oss påskriven av en handläggare och våra skyldigheter och rättigheter gentemot Sverige minskade. Johan betalar fortfarande skatt på sin inkomst (dock mindre än tidigare) men vi har samtidigt inte rätt till det svenska försäkringssystemet förens den dagen vi återvänder och är inskrivna igen. Skolplikten upphörde också att gälla i och med vår emigrationvoch så fria som vi är nu har vi nog aldrig varit. Tid och frihet är två nyckelord som väl beskriver vårt nya liv.

Tillbaks till barnens skola. För visst går de i skolan, den ser bara inte likadan ut som tidigare. Vi kommer att försöka följa samma läsårstider som hemma med terminer och lov. Utefter timplanen, där den garanterade undervisningstiden i de olika ämnena står skrivna, har jag skapat två olika scheman som Ellen och Douglas läser efter. Här finns dock bara de teoretiska ämnena med och de praktiska och estetiska ämnena genomförs på andra tider och i andra sammanhang efter vart vi kommer att befinna oss. För att göra det lite lättare har böcker köpts in i alla ämnen. Nu för tiden finns många böcker digitalt så mängden material som tagits med har inte behövt bli så stor. Forskning har dock visat att uppgifter lösta med papper och penna gynnar inlärningen mer så därför har vi valt att inte gå helt digitalt.

Vi sitter således tillsammans under förmiddagen och gör de uppgifter som planerats upp. Man kan lugnt påstå att lärartätheten är mycket hög. Dock så är det inte helt lätt att undervisa en årskurs trea och en sexa samtidigt, de behöver olika typer av hjälp och stöttning, så för att underlätta så har skolämnena schemalagts samtidigt så långt som det är möjligt för då kan barnen ta hjälp av varandra. Så där sitter vi tillsammans under förmiddagarna och gör det vi ska, ibland tar det kortare tid och ibland lite längre, men vi kan redan nu konstatera att de kommer lära sig mycket mer på detta sätt jämfört med vad de skulle gjort hemma. Och när vi kommer hem till Sverige igen, vad händer då? Jo då hoppar barnen helt sonika in i den klass som de ska gå i, årskurs sju för Douglas och fyran för Ellen. Och fram tills dess är vi fria att spendera tiden på det sätt vi vill.

All you need to know is that it’s possible.

Wolf, an Appalachian Trail Hiker

Då var vår första vecka på Bali avklarad och den spenderades i Sanur som ligger precis vid havet öster om Denpasar. Denpasar är ”huvudstaden” på Bali och består av många olika delar där Kuta kanske är den mest kända delen av staden och dit många åker för att surfa och festa. Vi har bott i Sanur tidigare och tyckt om stället då det inte riktigt är lika många turister här och där befolkningen är en blandning mellan indoneser och inflyttade utlänningar. Här kan man både välja på att leva lite enklare eller lyxa till det. Huvudgatan här är packad med små affärer och restauranger men bara ett kvarter upp från den så lägger sig lugnet och man kan lätt strosa runt på de små gatorna i villaområdet.

Går man söderut från huvudgatan så kommer man till havet men det är inte lätt att hitta de få gator som leder ner dit då det finns stora hotellkomplex man måste ta sig runt. Väl nere vid stranden så finns en mycket trevlig strandpromenad och som bara bitvis är kantad med ettriga försäljare. Stranden är tillgänglig för alla och här samsas lokalbor, fiskare och turister. Finast strand hittar man utanför lyxhotellet Hayatt där inga båtar ankrar och där hotellet också rensar stranden från tång. Havsnivån ändras under dagen och det kan vara mycket stor skillnad mellan ebb och flod. Havet beter sig olika beroende på tidvattnet men rent generellt så är det mycket tryggt att bada här för både för stora och små. Här hittar man även flera restauranger och caféer i olika prisnivåer och du kan välja mellan allt från skaldjur och italiensk gelato till en genuin Nasi Goreng serverad med en kall Bintang direkt på stranden.

Här i Sanur har vi valt att bo i en mindre villa med en privat pool. Villan tillhör ett hotell så vi bjuds på god frukost varje morgon. Under veckan har vi försökt ställa om oss rent tidsmässigt då Bali ligger 6 timmar före Sverige. Trots att man brukar säga att man ställer om sig en 1 timma per dag så verkar inte det gälla under sommarlovet då tiderna rent generellt är lite skeva. Vi försöker dock vakna runt klockan nio och läggdags för barnen sker väl som senast vid elva och kanske det är okej för vi har ju inget schema att följa (vilket också är lite av poängen med denna resa). Dagarna har mest bestått av badande i pool och hav samt slappande. Johan har dock fått jobba på som vanligt. I alla fall mer eller mindre. Inga sevärdheter har besökts alls, något vi heller inte känt ett behov av att göra, utan tiden har enbart gått till att acklimatisera oss. Lunch har vi ätit både ute och hemma, vi har handlat hem lite nudelsoppa och bröd som räckt väl för att mätta oss. Middagarna har bestått av både indonesisk mat på mindre ställen blandat med vanliga västerländska rätter. Våra magar har definitivt reagerat på omställningen så därför har det varit skönt att även få i sig mat som vi är mer vana vid.

Efter denna vecka i Sanur byter vi boende igen och nu kommer vi bo väster om Denpasar i ett villaområde strax norr om Canggu. Vår förhoppning är att detta ställe är lite mindre turistigt och att det är lättare att få till lite mer rutiner. För även om vi tagit paus från det vanliga livet så kommer vi behöva lite struktur för att få både jobb och skola att gå ihop. De rutiner vi skapar nu är det också troligt att vi håller fast vid under resten av tiden vi reser. Det är spännande veckor vi har framför oss och det känns skönt att ha fått en veckas ren semester i fina Sanur.

Find what gives you joy and go there.

Jan Philips

Den sista veckan i Sverige var på många sätt också den mest hektiska. Kanske inte i antal saker att göra men vi hade fullt upp att hantera alla de känslor som ploppade upp – dels den konstanta stressen i att planera för vår kommande frånvaro men även en gnutta oro för om vi verkligen har tagit rätt beslut. Vi var också upprymda och förväntansfulla att få återvända till en av våra favoritplatser men såklart också ledsamma över att inte få träffa alla våra nära och kära under en lång tid. Det är inte förens man är på väg bort som man inser hur många det finns som betyder så mycket.

Barnen träffade sina vänner in i det sista och släktträffarna avlöste varandra under veckan. Vi fick bo hos Johans föräldrar i Täby efter det att vi lämnat lägenheten vilket gjorde att vi kunde spendera mycket tid ihop. Vi sa ett speciellt hej då till Johans farmor som ör över 90 år gammal och det gick inte att undgå tanken att detta kunde vara sista gången vi sågs. Barnen sa hej då till mormor och ett par tårar fälldes under det sista avskedet vid pendeltåget. Besök på Gröna Lund med bästa familjen Svensson hanns också med och även där tårades ögonen vid avskedet. Under våren hade planer på ett större farväl funnits, vi tänkte att vi kanske skulle bjuda in till en sista fest i lägenheten. Dock så insåg vi att orken inte riktigt fanns och i kombination med semestertider lade vi ner de planerna. Vi ville heller inte göra en allt för stor grej av det hela – detta ska inte vara ett hej då för alltid utan vi tar bara en paus. Men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden, därför betyder dessa avsked oavsiktligen också någonting mer.

Klockan 14:35 måndagen den 8 augusti lyfte vi från Arlanda flygplats. Under förmiddagen hade ungarnas väskor packats och det allra sista i de vuxnas väskor hade lagts till. En snabb tripp till apoteket hanns med men annars så tänkte vi att ”det vi har glömt det har vi glömt”. En ryggsäck var och varsitt handbagage, det var det vi fick ha med oss och det räckte gott och väl. Tillsammans vägde våra ryggsäckar 44 kg, den tyngsta på 16 kg och den lättaste på 8 kg. Avslöjar inte vems som var tyngst men den innehåll också barnens skolböcker och kanske snäppet mer kläder än vad som fanns i de andra väskorna 🙂 Efter en flygresa på 11 timmar landade vi i Bangkok och det var skönt att ta en bensträckare på ett par timmar innan nästa flyg till Denpassar. Denna gång flög vi bara 4 timmar och jag tror att alla somnade direkt efter flygplansmaten serverades.

Tisdag 9 augusti, klockan 13:30 lokal tid, landade vi på Bali och det var ett kärt återseende. Vi vuxna kände igen oss redan vid landningen och barnen kom ihåg vänthallen på flygplatsen. Vi kom också ihåg hur långa köer det kunde vara för att komma in i landet så vi skyndade oss för att ställa oss i kö vilka sammantaget blev tre: en för koll av vaccination, en för visum och en för immigration. Vår kvickhet tidigare lönade sig dock inte eftersom våra väskor i princip lades upp allra sist på bagagebandet. Vi slapp dock att få våra väskor kontrollerade i tullen och gå kunde direkt ut i den underbara bara värmen och till chauffören som skulle ta oss till vårt hotellet i Sanur. I vanliga fall förespråkar vi att inte åka tillbaka till samma plats man en gång varit på men just nu känns det underbart att bara få andas ut och få vila den första veckan på vårt äventyr.

Travel opens your heart, broadens your mind and fills your life with stories to tell.

Paula Bendfeldt

Ibland händer saker som gör att man måste pausa det liv man lever. Det kan bero på oförutsedda händelser som tvingar en att stanna upp i livet eller så tar man ett högst medvetet beslutat att bara andas och finnas här och nu. Den paus som vi tar nu kommer av att vi aktivt valt att avveckla det liv vi lever här, ett mycket gott liv men ett inrutat sådant utan den typ av frihet vi längtar efter. Så vad hände efter det att vi beslutat oss för att åka iväg?

Förra hösten växte beslutet fram – vi ville ta chansen att åka iväg hela familjen och leva ett sådant liv som vi under många år längtat efter. Det var nu eller aldrig. Att ta själva beslutet var egentligen inte så svårt förutom att det tagit många år till att på riktigt våga säga ”Nu drar vi”. Finansiering av resan var nästa fråga och huvudfunderingen var huruvida vi skulle behålla vårt boende eller inte. Men eftersom vi ändå gick i flyttankar men inte var helt på det klara med vart vi skulle bo efter lägenheten i Bergshamra väcktes tanken på att helt släppa taget om livet här hemma. Tänk att sälja nästan allt och bara behålla det som verkligen betyder något – det var precis det vi gjorde!

Efter julledigheten bad Therese om ett års tjänstledigt från sitt jobb, något som beviljades med ett löfte om att återvända. Även mäklare kontaktades och efter ett första möte insåg vi att lägenheten måste ut på försäljning nu om vi skulle hinna med den tidsplan vi tänkt oss. Ett par hektiska månader följde med rensning och styling av våra 104 kvadrat och i början av mars efter två nervösa dagar med budgivning hade vi en köpare. I och med att vi skulle bli bostadslösa 1 augusti var kanske det största hindret avvärjt – nu fanns det ingenting som rent fysiskt band oss fast till en plats.

Våra övriga åtaganden här i Sverige behövde också avvecklas. Johan avsade sig sin plats i bostadsrättsföreningens styrelsen och Therese meddelade IFK Bergshamra att hon inte skulle vara kvar och att rollen som styrelseledamot, lagledare och tränare för Ellens lag skulle behöva tas över av andra. Barnens aktiviteter har ju ett naturligt avslut i samband med sommarlovet men dessa skulle likväl sägas upp. Men framför allt skulle släkt och vänner informeras om vårt beslut om att lämna Sverige och dessa samtal måste nu i efterhand ses som både glada och nervösa att ha men även till viss del sorgliga.

Vi insåg ganska så snabbt att denna sommar inte skulle bli en vanlig sommar såsom vi brukar ha det. Från och med 1 juli hyrde vi ett förråd och ganska snabbt påbörjades andra omgången med resning – vad skulle vi spara, vad skulle vi ta med oss på resan och vad skulle slängas. En av Johans vänner erbjöd sig att under året ta hand om Pippi och hon lämnades där i mitten av juli innan flyttkaoset blev än värre. I slutändan fick vi nästan plats med allt vi äger i ett 6,5 kvadratmeter stort förråd.

Sammanfattningsvis kan vi säga att hela 2022 bestått i att planera och genomföra en avveckling av vårt liv i Sverige. Och nu står vi här med fyra fullpackade ryggsäckar redo att genomföra det beslut vi tog för åtta månader sedan.

Life begins at the end of your comfort zone.

Naele Donald Walsh